Igår var jag till IKEA för att skaffa lite nödvändigt ont till det nya boendet. Jag tycker ju om att åka till IKEA. Men det är inte en piece of cake. Nej, nej. IKEA-syndromet är inte diagnostiserat för intet, vi är flera som upplevt detta trumatiska tillstånd. Så för att motverka att detta skulle inträffa under detta besök tog jag besöket i restaurangen först av allt, magen ropade dessutom efter mat så inga tvivel var det. 

 

Förundrad och fashinerad kan man ju bli. Lunch och fika för ynka 40 kronor. Köttbullar och potatis, kaffe och bulle för förtio riksdaler. Det är ju nästan oförskämt billigt. Gott är det dessutom också. 

 

IKEA har sin stil och sitt upplägg och det har väl ändå sin charm. Man vet var man är och man vet vad man får, oavsett om det är i Gävle, Montpellier eller Oslo som man besöker varuhuset. Ett av deras vinnande koncept antar jag. Tittar man på den här bilden så är det otroligt svårt att avgöra var man i världen befinner sig, till och med utsikten över kundparkeringen från restaurangfönstret är desamma (fast hur olika kan parkeringsplatser egentligen se ut), det skulle kunna vara VILKET SOM HELST av varuhusen i koncernen.