Inspirationen och längtan efter att se mer av världen - att resa - är så att säga på topp nu. Världen är egentligen inte så stor, inte med tanke på dagens kommunikationer och möjligheter. Och nu när min resenerv har vaknat till liv, vill den ha mer näring. Nu har jag också fattat tjusningen med att resa. 

 

Jag och morsan satt idag med världsatlas och europakarta och funderade på vart vi skulle åka. USA, Italien, Prag, Havanna, England, Jugoslavien, Bretagne, Barcelona, Moskva, Berlin, Saudiarabien ..... You name it. Nere på kontinenten har man ju nära till allt och alla. Hade man bott i Berlin kunde man tagit tåget till Prag på en dagstur eller till Italien över en helg. Men hur lätt är det här? Vi åker till Haparanda för en dagstur och till Stockholm över en helg. Avstånd som är långa, men vi har fortfarande inte passerat landsgränsen. Avståndet mellan London och Paris är typ lika långt som mellan Skellefteå och Sundsvall... Sug på den. Det är orättvist. Jag känner rent att jag blir upprörd. Vem var det som kom på att Sverige skulle vara avlångt på längden och inte på bredden?? Jag älskar norrland, men det geografiska läget är en nackdel när det kommer till avstånd och resande. Jag var flera gånger avundsjuk på många av de svenska vännerna i Oslo som kunde göra spontana resor hem och få besök av vänner och familj som bara kunde sätta sig på bussen eller i bilen och det tog bara ett par timmar innan de var framme. 

 

Brorsan åkte idag iväg på tågluff med några vänner. Ingen spikad planering hade de men önskemål och tankar fanns om reserutt och stopp. Men tänk ändå, är man väl nere i europa så är avstånden inte längre än att man just kan planera under resans gång. F ö skulle de förmodligen göra ett stopp i Montpellier. Åh, Montpellier, mitt fina Montpellier. Dit vill jag också åka tillbaka någon gång. Jag tipsade honom om några härliga ställen att besöka där, som Mi Barrio till exempel. Vi tittade på gatunamn och vägar i staden för att hitta, på Google Maps/Streetwiev och sedan fortsatte jag att "traska runt" i staden. Jag följde gatorna "hem till mig" förbi parken, termometerskylten och Intermarché. Jag gick till la gare, Place de la Comédie och skolan. När man tänker på det så känns det roligt och stort att jag lärde mig att hitta på gatorna där, jag kan hitta i en stad i sydfrankrike. Men det gör man ju, lär sig hitta, allt eftersom och numera kan jag också ta mig fram i den norska huvudstaden. 

 

Förutom att man får se nya städer, länder och delar av världen, är, enligt mina hittils relativt få reserfarenheter, resande otroligt utvecklande. Man blir starkare som person, utvecklar språket, får mycket större insikt i andra kulturer och träffar många olika människor med olika personligheter och erfarenheter att lära av.  

 

Nä, det är inget att fundera på; Get out there!