Den sista veckan på vistelsen var en känslomässig berg-och-dal-bana. Det blev många "sista" och hemfärdsdagen kom allt närmare och närmare. Nya känslor bubblade upp och tanken på att åka hem till Sverige igen innebar blandade känslor. Den sista kvällen med gänget blev en blandning av skratt och gråt och de allra sista dygnen..jag har tror jag aldrig varit med om någon liknande känsla; det var liksom bara kroppen Elin som fysiskt gick omkring medan huvudet och tankarna var någon helt annanstans. Det hela var mycket märkligt. När jag satt på bussen till flygplatsen kändes det som en film då staden som jag lärt känna och tycka om lämnades på längre och längre avstånd bakom. 

Under vistelsen var jag med om massa roligt i stort och smått. Allt från att vandra omkring på de smala gatorna i staden till att besöka mindre städer runt omkring Montpellier, dricka café au lait på uteserveringarna, dansa sig svettig på Cargo, läsa gratistidningar, äta sig less på små fruktyoughurtar, vardagslyxa sig med baguetter och croissanter, cykla till stranden, träffa härliga människor från alla världens hörn, prova lokala viner hos Claude, njuta av sol och värme .....

Jag är så glad att jag fattade beslutet att åka på denna resa och studera det franska språket i Frankrike. För det första var det för språkets skull enormt utvecklande. Jag "tvingades" att prata franska och de som jag umgicks mest med, vi pratade franska med varandra även på fritiden vilket jag tycker var fantasktiskt bra. Då det blev svårigheter tog vi ju bara till engelska och det gjorde ju att man utvecklade sin engelska också. Svenskan blev helt enkelt tredjespråk. (Något som jag hade tänkt göra som jag ångrar att jag inte gjorde, är att jag skulle skrivit ett inlägg med precis de orden och språkliga upplägg som jag hade i huvudet just då. Man märker det lite i vissa inlägg jag skrev då, men det kunde varit mer, det hade vart en sån salig blandning av svenska, engelska och franska. Det hade varit så roligt att läsa en sådan text nu.) Men nog så viktigt så var det väldigt utvecklande personligen; jag åkte själv och bodde i ett annat land. Jag blev mer självständig, säker på mig själv och intresset för att resa och upptäcka andra länder, städer, kulturer och levnadesvanor väcktes starkt till liv. På högstadiet eller till och med i gymnasiet trodde jag aldrig att jag skulle vara den som åkte på språkresa eller utomlands för att bo. Men se vad som kan hända, man ska aldrig säga aldrig och inte rata någonting som man inte har gett en chans. 

Någon gång vill jag åka tillbaka till Montpellier. Det är en fantastisk stad, lagom stor med fantastiskt klimat och mycket saker att hitta på att göra, människorna är vänliga och det är en skön blandning av folk. Jag vill se hur allt ser ut igen, om det är sig likt och åka de nya tram-linjerna. Men ska jag åka dit igen måste jag nog åka med en annan sorts inställning för det kommer ju inte alls vara samma sak som sist, det är ju helt naturligt.